torsdag 5 april 2012

Vindkant

En snabbtur ner till närmaste havsörings-spot borde hinnas med, tänker jag ivrigt när påsksemesterns första dag i huvudsak ägnas åt andra ting. Efter en lång lunch tillsammans med min bättre hälft på en av skärgårdens trevligaste krogar smiter jag iväg. Jag tar sikte på en udde som brukar kunna hålla en och annan öring då det blåser från väst. Vilket det gör, ganska friskt dessutom.

Jag tar lä när jag väljer fluga. Mellan 10 och 15 sekundmeter tjutande vind piskar den ensamma busken längst ut på "piren". Jag reser mig från min gömma och drar iväg de första kasten. Jag försöker så gott jag kan fiska av de stenar jag vet ligger på ett par meters djup utanför udden. Inget händer på en stund och jag tröttnar snabbt på att stå i den isande kalla vinden. Jag retirerar till den intilliggande viken.
Inne i viken är det lä och en bit ut har det bildats en tydlig vindkant från resterna av uddens brutna västanvind. Jag solar mig och kastar förstrött. Jag behöver egentligen ingen öringkontakt idag, det räcker med att bara få stå vid vattenbrynet och insupa den annalkande våren. Höra och se sjöfåglarna stöka omkring inne vid vassen. Flugan landar dock hela tiden utefter vindkanten ...

När jag så småningom känner mig nöjd med "snabbisen" och börjar ta in lina för sista kastet så uppfattar jag en virvel strax bakom flugan. På en spölängds avstånd. På ett par decimeters djup?
Tveksam på om jag sett rätt flippar jag ut flugan fem meter och gör ett par snabba strippar. Hugg! Öringen går direkt upp i ett hopp, den rullar, den snurrar, tvinnar, nästan dansar över vattnet. Totalt kaos råder i några sekunder men öringen kommer aldrig på rätt köl för en rusning, det är alldeles för grunt. Nästan omgående rullar den sig istället upp på strandstenarna.
Jag står på knä och får ett fast grepp om stjärtspolen på en bastant blanking. Runt 3 kg silver.
Den är odlad och påsken nalkas, ska jag låta klubban falla? På något sätt känns den värd att återvända ut på fjärden så jag lossar försiktigt kroken och håller den en stund. För ett ögonblick känns det som att han stirrar på mig. När jag sedan släpper stjärtspolen drar han iväg med sådan fart att vattnet piskas upp.
Han hade nog alla krafter kvar. Smart öring.


2 kommentarer:

kobben sa...

Vackert! Det verkar vara mycket stor fisk i farten nu. Tappade en kalasfisk härom dagen. Sett en del uppspolade strömmingar för första gången i vår. Kanske har med saken att göra? Att de större går in grunt och vilar mellan jaktrundorna

HaLster sa...

Ja det pekar mot lite högre medelvikt än senaste åren men dock inte i närheten av åren innan 2000-talet. Då kom det upp ett antal över 7 kg varje säsong, främst från spinnfiskarna. Vi får hoppas på att det ändå är en trend.