Vårflugor del 2 - Betesfisk

Senaste turerna har stavats B.O.M. Våren har exploderat och vattentemperaturerna har skjutit iväg. Runt sju grader har jag mätt upp på utsidor medan de inre delarna i vårvikarna legat kring 10 grader.
En ny fas av havsöringssäsongen har inletts, den svåra men "blanka" delen då man har chans på riktigt grov havsöring.

Den större öringen jagar nu för fullt bland strömmingsstimmen. Man kan grovt säga att de öringarna antingen är aktiva eller inaktiva/vilande. Det vanligaste knepet för att fånga någon av dem är att försöka på de inaktiva/vilande, antingen genom att ta dem innan jakten startar vid gryningen eller fiska på dem då de kommer in på grunt vatten om kvällen. Båda dessa strategier går att utföra med traditionella metoder, dvs. "vanligt" öringfiske.
De aktiva däremot är en annan femma. Den enda metoden jag känner till som fungerar på aktivt jagande strömmingsätare, är mete med levande strömming. Även trolling lär fungera hyffsat. Hur översätter man det till flugfiske? Parametrarna är många, dels att lokalisera öringen rent geografiskt - var simmar strömmingsstimmen och på vilket djup? Dels att presentera någon form av bete som bör ha tillverkats i ett flugbindningsstäd med bindtråd som minsta krav (att häkta på en levande strömming på en trekrok fäst på flugtafsen är nog inte "flugfiske").

Låt oss således börja vid flugbindningsstädet.

15 cm betesfisk.

Besa

Våren lunkar fram långsamt. På många sätt är det fortfarande lite vinterfiske över aktiviteterna vid kusten. Fisket sker med vass som horisont, täta kast in på knädjupt vatten med vinterfluga är fortfarande det som fungerar bäst.
Och då får man ju räkna med att "mindre blanka" individer kliver på.

Senaste turen begicks i en typisk vårvik med 4 gradigt vatten. Det skulle anordnas fisketävling i området så jag var tidigt ute för att förekomma eventuella tävlingsdeltagare. En lysande strategi från min sida, om jag får säga det själv, då jag hann med att landa två öringar innan första båten gled in och började drifta bara ett tiotal meter bakom min rygg. Tävling eller inte, tråkigt att vissa sportfiskare inte har bättre fiskeetik än så. Någon fisk fick de iallafall inte.

Dagen gav en ärkebesa och en påblänkare och fisket avslutades redan vid lunch lagom till tredje tävlingsbåten äntrade fiskeplatsen.

Vårflugor

Regntunga skyar. En sydvind som tog slut. En värkande rygg.
Skälen är många för att stanna på landbacken och så får det bli.
En dag vid flugbindarbordet ger ny motivation och inte minst nya fräscha flugor.

En handfull mönster som fungerar bra för andra halvan av våren, den förmodade varma delen av säsongen, skall knåpas ihop. Diskreta, strömlinjeformade och "snabba" flugor, flugor som kan fiskas in med hög hastighet, står på schemat.

Transparant grizzly spigg (HaLster)

Räka med gummiben (HaLster)

Hindsholm spigg (Thomas Hansen)

Sydliga vindar och blanka öringar

Hela våren har vinden kommit från väst och ibland med nordliga varianter på temat. Egentligen har det mesta med vädret ändå varit gynnsamt.
Bra temperaturer både i luften och vattnet och med kalla nätter som ger förhoppningar om en lång säsong.
Det enda som saknats är öringvinden nummer ett. Sydvinden.
Äntligen kom den så, rejäl och med lite regn i följe.

Jag dundrar fram mot en speciell vik jag velat fiska länge men som bara måste ha sydlig vind för att fungera. Det friskar i när jag sjösätter och jag behöver inte ens använda årorna för att runda första udden. Kastet sträcker, flugan surfar en stund på vågorna, hugget faller genast. Av någon märklig anledning hugger mina öringar denna vår på något av de fem första kasten. Kul.
Öringen är vild, runt 55 cm och dunderblank. Grizzly Spigg Polar fortsätter att charma silvret.

En rejäl drift genom viken är vad jag orkar med i den alltmer tilltagande vinden. Vid sista sandreveln rister spötoppen till av några hetsiga nafs. Jag byter till en mindre fluga men utan resultat. Kanske jag rispade den? Jag fäller ner årorna och beger mig in i lä. Magen kurrar och frusna fingrar behöver en kopp hett kaffe att hålla om.
Jag tar en lång lunch under en tät gran som ger skydd mot duggregnet. Till skillnad mot de senaste dagarna, då en hel del påsklediga öringfantaster piskade vårvikarna, ligger nu skärgården åter öde.
Pontonbåten ligger och guppar väl maskerad inne i vassen. Jag ligger på rygg.

En sista kopp och en snickers får mig att studsa upp med förnyade krafter. Tid att kolla om den hetsiga vill vara med och leka igen.
Drift nummer två går något lättare, vinden har avtagit en smula. Dock har samtidigt regnet ökat.
Jag inser att det inte blir någon mer drift denna dag. Inte om telefon, kamera och snusdosa skall överleva.
Kasten går allt närmare sandreveln. Nu är det Pattegrisen som får jobba sig igenom vågtopparna.
Vid ett längre dropp drar plötsligt linan iväg i sidled. Jag behöver knappt lyfta spöt då öringen sticker iväg i en blixtsnabb rusning. Den börjar hoppa på lång lina. Rusar igen. Är extremt pigg. Jag börjar misstänka steelhead av intensiteten i fighten men snart ser jag att det visst är en öring. Blank och något mindre än den första. Den ger mig vårens bästa drill, faktiskt en av de bättre någonsin.
När jag håvar kan jag konstatera att även denna är vild. Det är anmärkningsvärt men kanske logiskt? De vilda går i sina grupper, de odlade i sina? Hursomhelst är det en superfisk och den drar iväg som en oljad blixt när jag släpper stjärtspolen.

Dagen bjöd på både silver och sydliga vindar.
Vad mer kan man begära?

Plåster på såret

Andra dagens påskfiske är något jag helst glömmer så fort som möjligt. Jag var tidigt ute, pontonbåten sjösattes i en skärgård som slumrade stilla. Platsen är lättillgänglig och känd bland de initierade, därav min tidiga räd. Jag rodde försiktigt in över den klassiska leopardviken med stor förväntan.

Några kast in över den tångbeväxta djupbranten för att liksom värma upp sen glider jag tyst in mot grundare vatten, måttar mitt kast mot den sten som jag ser ligger strax under ytan djupt inne i viken.
PANG! Hugget är överväldigande. Det går extremt tunga stötar genom spöt. Den trycker igenom ryggraden på lång lina. Trycket lättar plötsligt och upp som en delfin kommer en av de största öringar jag haft på kroken. Direkt vid nedslag kommer nästa hopp, ännu högre - jag tror inte mina ögon. Hjärnan är inte riktigt med men handen börjar ändå instinktivt sätta press, jag vevar in någon meter. Ett par tunga knyckar vid botten följer, jag samlar mig så smått och får för mig att öringen är gott krokad. Att den är min.
Då kommer nästa hopp, det tredje och ... sista.
Den går loss.
Precis när jag kommit in i matchen förlorar jag den. Jag fiskar vidare den dagen i någon slags dimma. Hade jag varit ny i gamet hade jag kanske legat kvar i viken och kastat resten av dagen. Jag inser naturligtvis att rekordet får vänta ännu en tid. Tungt. Obarmhärtigt tungt.

Tredje dagen repar jag nytt mod och besöker ny plats. Omgående får jag se ytaktivitet. Det surplas och virvlas.
Tre gånger har jag nyp och puffar på den "rosa grisen". Flugbyte. På med en "Grizzly Spigg Rubber Legs Polar" (pust!).

Kastet går. Nya nafs. Jag strippar in snabbare och när jag ser flugan utanför babords ponton, ser jag också fisken. En liten öring, kanske 40 cm, kanske ännu mindre. Den verkar inte skrämmas av mig utan vänder tillbaks med lugna vickningar på den torpedformade kroppen. Jag anar ett stim där ute.
Nu är goda råd dyra. Fortsätta med flugan eller byta? Jag byter. På med transparant grizzly spigg! Mer diskret och naturtrogen än sin föregångare.

Nu suger det i bestämt men svaret från kämpen därute vittnar om något större än 40 cm.
Fina smårusningar vidtar och jag njuter stort. Så småningom dockar silvertorpeden med den röda pontonbåten.

Med ett förnöjt leende på läpparna kan jag konstatera att öringen är vild. Runt 1,5 kg och dunderblank. Den får givetvis gå tillbaks till sitt stim.
Mitt hjärta lättar lite, ångesten över storöringen är borta. Jag har fått ett plåster på såret.

Vindkant

En snabbtur ner till närmaste havsörings-spot borde hinnas med, tänker jag ivrigt när påsksemesterns första dag i huvudsak ägnas åt andra ting. Efter en lång lunch tillsammans med min bättre hälft på en av skärgårdens trevligaste krogar smiter jag iväg. Jag tar sikte på en udde som brukar kunna hålla en och annan öring då det blåser från väst. Vilket det gör, ganska friskt dessutom.

Jag tar lä när jag väljer fluga. Mellan 10 och 15 sekundmeter tjutande vind piskar den ensamma busken längst ut på "piren". Jag reser mig från min gömma och drar iväg de första kasten. Jag försöker så gott jag kan fiska av de stenar jag vet ligger på ett par meters djup utanför udden. Inget händer på en stund och jag tröttnar snabbt på att stå i den isande kalla vinden. Jag retirerar till den intilliggande viken.
Inne i viken är det lä och en bit ut har det bildats en tydlig vindkant från resterna av uddens brutna västanvind. Jag solar mig och kastar förstrött. Jag behöver egentligen ingen öringkontakt idag, det räcker med att bara få stå vid vattenbrynet och insupa den annalkande våren. Höra och se sjöfåglarna stöka omkring inne vid vassen. Flugan landar dock hela tiden utefter vindkanten ...

När jag så småningom känner mig nöjd med "snabbisen" och börjar ta in lina för sista kastet så uppfattar jag en virvel strax bakom flugan. På en spölängds avstånd. På ett par decimeters djup?
Tveksam på om jag sett rätt flippar jag ut flugan fem meter och gör ett par snabba strippar. Hugg! Öringen går direkt upp i ett hopp, den rullar, den snurrar, tvinnar, nästan dansar över vattnet. Totalt kaos råder i några sekunder men öringen kommer aldrig på rätt köl för en rusning, det är alldeles för grunt. Nästan omgående rullar den sig istället upp på strandstenarna.
Jag står på knä och får ett fast grepp om stjärtspolen på en bastant blanking. Runt 3 kg silver.
Den är odlad och påsken nalkas, ska jag låta klubban falla? På något sätt känns den värd att återvända ut på fjärden så jag lossar försiktigt kroken och håller den en stund. För ett ögonblick känns det som att han stirrar på mig. När jag sedan släpper stjärtspolen drar han iväg med sådan fart att vattnet piskas upp.
Han hade nog alla krafter kvar. Smart öring.

Bleke

En vindfattig prognos från smhi hindrar mig inte från att göra ett besök på kusten, även om det är med låga förväntningar. Jag siktar in mig på de gamla jaktmarkerna, de som var så goda för 10 - 15 år sedan. Ett par gånger per säsong besöker jag de gamla ställena för att se om öringen kommit tillbaka.

Total bleke möter mig. Nåja, frisk luft och god motion kan aldrig vara fel.

Ett par nafs utanför en ensam sten, jag byter fluga men inget mer händer.
Ett svansträck passerar, en ensam havsörn seglar in över en lummig kobbe.
Det är egendomligt ödsligt i skärgården denna dag. Jag fiskar mig fram efter en kuststräcka som på nittiotalet var belamrat med båtfiskare vid den här tiden, nu ser jag endast kustbevakningen glida förbi långt ute på fjärden i sakta mak. Märkligt hur saker förändras över tid.

Friliggande grynnor är alltid intressanta.

Det blir en lång rodd, ivrigt spanande efter aktivitet. Jag noterar att blåstången återtar allt mer av den strandnära regionen - ett friskhetstecken som gör mig glad. Men öringen lyser med sin frånvaro.
Jag återvänder till den ensamma stenen. Provar från olika vinklar. Inget.
Ett hårt hugg faller på insidan av en friliggande grynna men solen är på väg ner och jag orkar inte nöta. Kanske finns den öringen kvar där nästa gång.

Det jag fått när jag strandar är alla havsöringturers urmoder - bomturen.

Frånlandsvind

Glipan i persiennen avslöjar att morgonen bjuder på klarblå himmel och sol. En snabb kopp kaffe är allt jag får ner, ivern är stor att bege sig ut till havsbandet. Nere vid stranden kan jag konstatera frånlandsvind. Inte helt optimalt om man ämnar fiska från "vattensidan". Pontonbåt och flytring fungerar som bäst med vinden i ryggen, med fenorna till hjälp kan man då "hovra" över platserna och  armen får också hjälp med att leverera sträckta kast.

Denna dag blir ett trixande utöver det vanliga för att hamna rätt i positionen. Inte nog med att det blåser åt fel håll, det är dessutom kastvindar som rycker loss mig hela tiden. Pontonbåten är mycket mer vindkänslig än min gamla flytring.

Svetten lackar i den gassande solen och benen värker men under ytan fryser tårna till is i det drygt en-gradiga vattnet. Jag fiskar, så gott det går, igenom plats efter plats. Ingen aktivitet. Stendött. Jag börjar känna igen det slitsamma havsöringsfisket igen.

Vid lunchtid strandar jag båten mot en vassrugg med ett par snabba årtag. Inne under de höga vassstråna råder total lä och rena sommartemperaturen. Jag lutar mig tillbaks och drar fram, den på macken, inköpta BLT:en. En rejält flottig och dubbeldäckad macka som smakar plast. Kaffet är desto bättre. Fiskeivern har lagt sig och jag börjar fundera på att dra mig tillbaks till andra sysslor hemmavid. Jag har dessutom glömt solskyddsfaktorn i bilen.

Då händer det. En kraftig plog sveper plötsligt in mot vassen, in på halvmeterdjupt vatten. En tvär gir strax innan vassruggen intill mig och därefter en tung avslutande virvel. Pulsen går i taket. Fan, jag som redan gett upp. "Det kan vara gädda" tänker jag lite sådär svagt medans handen per automatik lösgör flugan från spöt. Löslina dras av rullen medans jag försiktigt puttar mig ut ett stycke från land. Kaffetermosen vickar till och lägger sig flat på akterdäck.

På fjärde eller femte kastet "i plogens riktning" suger det i. Tungt och segt. Gäddsegt. Snabbt är fisken uppe i ytan och rullar, som om den vill skingra mina tvivel. Det är en öring. Brun med stora fenor och elak käkkrok. Drillen blir som så ofta med vintertrötta besor - odramatisk men tung. En kort rusning kostar han på sig för att liksom visa vad han är kapabel till, sen glider han snällt in över håvkanten. Dryga 3 kg och bred som en oxe över nacken.

Även en utlekt krigare gör en fiskedag och efter att han simmat iväg mot djupare vatten bryter jag upp. Sätter locket på termosen och årorna i vattnet. 4 kilometers rodd till hemmahamn går som en dans, likt en tävlingsroddare på Themsen fräser jag fram medans tårna sakta tinar upp.

Alla besors favoritgodis - Pattegrisen.

Islossning

Laddad till tänderna styr jag bilen mot kusten. Isen håller på att släppa lite varstans. Vintern är äntligen över och det går ett lyckorus genom min vintertrötta kropp.

Under det gångna året har jag införskaffat ett nytt flytetyg, en Dave Scadden Outlaw Renegade (i det stora landet i väst vet man hur man namnsätter produkter....). Det blir nu premiär för den ramlösa, innerslangslösa och forsränningsklassade pontonbåten. Först skall den dock pumpas upp. Jesus, efter nära 20 minuter konstant pumpande är jag helt slut. Pumpa pontonbåt borde vara något för de stora gymmen.

Årorna monteras och spöt riggas medans adrenalinet stiger. Samma känsla varje år när det begås premiär - en härlig känsla och lika intensiv fortfarande trots att jag tappat räkningen på hur många gånger jag befunnit mig i samma situation.

Det är full sol när jag glider ut ur viken.

Ute på frivattnet kan jag konstatera att jag är helt ensam så långt jag kan se. Jag lossar årorna, lägger upp mina fenförsedda fötter på stödet i fören och börjar ro mot det första stället. Båten är nästan chockerande lättrodd och jag tillryggalägger samma sträcka, som med Fishcat 4:an tog en halvtimme, på dryga tio. Fenorna åker ner och jag glider sakta in över grundfladen. Det är svag frånlandsvind.

Omgående visar sig fisk i ytan. Ett par lugna head-tail vak får vattnet att gunga förföriskt. Action redan efter dryga 10 minuter i böljan den blå! Huvudet slår frivolter och det stigande adrenalinet går nu i taket. Med darrande händer matar jag ut lina och låter första kastet gå. Hugget faller direkt efter flugans nedslag.
Vem har sagt att detta fiske är svårt?
Upp i luften går en havsbåge, den sliter och rusar - är helt vild och jag jublar.
Klubban faller över en 2 kg:s båge i praktformat. Jag misstänker att det finns fler fiskar på flaket men frestelsen att fräsa iväg till nästa spot gör att jag beger mig. Fenorna upp, årorna ner.

Nästa ställe är en klassisk vårvik med leopardbotten. Här får jag kasta ett tag. Byter fluga med jämna mellanrum. Dricker kaffe ur termos och njuter i den gassande solen.
Timmarna går. Utanför ett litet rev anar jag ett par nafs. Fisk eller tångruska? Jag ändrar position och får ny vinkel. Kastar. Hugg!
En fin 45:a lyfts ombord - vårens första öring!

Jag lyckas därefter landa två bågar till, båda runt 1,5 kg och lika fina som den första. Även i år verkar kusten vara nerlusad av dessa snabbsimmare.

Efter vinterns eskapader vid binstädet är det ett antal nya mönster som testas med stor entusiasm och en som visar sig mycket lyckad är den nya varianten av B3-bonker.

En ny säsong är här och det ska bli intressant att se om senaste årens trend med vikande havsöringstammar håller i sig eller har kanske den stora kullen med småöring som bet frenetiskt i flugorna 2009-2010 klarat sig och vuxit sig stora? Hösten gav inga svar, kanske våren gör det.