tisdag 10 april 2012

Sydliga vindar och blanka öringar

Hela våren har vinden kommit från väst och ibland med nordliga varianter på temat. Egentligen har det mesta med vädret ändå varit gynnsamt.
Bra temperaturer både i luften och vattnet och med kalla nätter som ger förhoppningar om en lång säsong.
Det enda som saknats är öringvinden nummer ett. Sydvinden.
Äntligen kom den så, rejäl och med lite regn i följe.

Jag dundrar fram mot en speciell vik jag velat fiska länge men som bara måste ha sydlig vind för att fungera. Det friskar i när jag sjösätter och jag behöver inte ens använda årorna för att runda första udden. Kastet sträcker, flugan surfar en stund på vågorna, hugget faller genast. Av någon märklig anledning hugger mina öringar denna vår på något av de fem första kasten. Kul.
Öringen är vild, runt 55 cm och dunderblank. Grizzly Spigg Polar fortsätter att charma silvret.


En rejäl drift genom viken är vad jag orkar med i den alltmer tilltagande vinden. Vid sista sandreveln rister spötoppen till av några hetsiga nafs. Jag byter till en mindre fluga men utan resultat. Kanske jag rispade den? Jag fäller ner årorna och beger mig in i lä. Magen kurrar och frusna fingrar behöver en kopp hett kaffe att hålla om.
Jag tar en lång lunch under en tät gran som ger skydd mot duggregnet. Till skillnad mot de senaste dagarna, då en hel del påsklediga öringfantaster piskade vårvikarna, ligger nu skärgården åter öde.
Pontonbåten ligger och guppar väl maskerad inne i vassen. Jag ligger på rygg.


En sista kopp och en snickers får mig att studsa upp med förnyade krafter. Tid att kolla om den hetsiga vill vara med och leka igen.
Drift nummer två går något lättare, vinden har avtagit en smula. Dock har samtidigt regnet ökat.
Jag inser att det inte blir någon mer drift denna dag. Inte om telefon, kamera och snusdosa skall överleva.
Kasten går allt närmare sandreveln. Nu är det Pattegrisen som får jobba sig igenom vågtopparna.
Vid ett längre dropp drar plötsligt linan iväg i sidled. Jag behöver knappt lyfta spöt då öringen sticker iväg i en blixtsnabb rusning. Den börjar hoppa på lång lina. Rusar igen. Är extremt pigg. Jag börjar misstänka steelhead av intensiteten i fighten men snart ser jag att det visst är en öring. Blank och något mindre än den första. Den ger mig vårens bästa drill, faktiskt en av de bättre någonsin.
När jag håvar kan jag konstatera att även denna är vild. Det är anmärkningsvärt men kanske logiskt? De vilda går i sina grupper, de odlade i sina? Hursomhelst är det en superfisk och den drar iväg som en oljad blixt när jag släpper stjärtspolen.


Dagen bjöd på både silver och sydliga vindar.
Vad mer kan man begära?

Inga kommentarer: