Bleke

En vindfattig prognos från smhi hindrar mig inte från att göra ett besök på kusten, även om det är med låga förväntningar. Jag siktar in mig på de gamla jaktmarkerna, de som var så goda för 10 - 15 år sedan. Ett par gånger per säsong besöker jag de gamla ställena för att se om öringen kommit tillbaka.

Total bleke möter mig. Nåja, frisk luft och god motion kan aldrig vara fel.

Ett par nafs utanför en ensam sten, jag byter fluga men inget mer händer.
Ett svansträck passerar, en ensam havsörn seglar in över en lummig kobbe.
Det är egendomligt ödsligt i skärgården denna dag. Jag fiskar mig fram efter en kuststräcka som på nittiotalet var belamrat med båtfiskare vid den här tiden, nu ser jag endast kustbevakningen glida förbi långt ute på fjärden i sakta mak. Märkligt hur saker förändras över tid.

Friliggande grynnor är alltid intressanta.

Det blir en lång rodd, ivrigt spanande efter aktivitet. Jag noterar att blåstången återtar allt mer av den strandnära regionen - ett friskhetstecken som gör mig glad. Men öringen lyser med sin frånvaro.
Jag återvänder till den ensamma stenen. Provar från olika vinklar. Inget.
Ett hårt hugg faller på insidan av en friliggande grynna men solen är på väg ner och jag orkar inte nöta. Kanske finns den öringen kvar där nästa gång.

Det jag fått när jag strandar är alla havsöringturers urmoder - bomturen.

Frånlandsvind

Glipan i persiennen avslöjar att morgonen bjuder på klarblå himmel och sol. En snabb kopp kaffe är allt jag får ner, ivern är stor att bege sig ut till havsbandet. Nere vid stranden kan jag konstatera frånlandsvind. Inte helt optimalt om man ämnar fiska från "vattensidan". Pontonbåt och flytring fungerar som bäst med vinden i ryggen, med fenorna till hjälp kan man då "hovra" över platserna och  armen får också hjälp med att leverera sträckta kast.

Denna dag blir ett trixande utöver det vanliga för att hamna rätt i positionen. Inte nog med att det blåser åt fel håll, det är dessutom kastvindar som rycker loss mig hela tiden. Pontonbåten är mycket mer vindkänslig än min gamla flytring.

Svetten lackar i den gassande solen och benen värker men under ytan fryser tårna till is i det drygt en-gradiga vattnet. Jag fiskar, så gott det går, igenom plats efter plats. Ingen aktivitet. Stendött. Jag börjar känna igen det slitsamma havsöringsfisket igen.

Vid lunchtid strandar jag båten mot en vassrugg med ett par snabba årtag. Inne under de höga vassstråna råder total lä och rena sommartemperaturen. Jag lutar mig tillbaks och drar fram, den på macken, inköpta BLT:en. En rejält flottig och dubbeldäckad macka som smakar plast. Kaffet är desto bättre. Fiskeivern har lagt sig och jag börjar fundera på att dra mig tillbaks till andra sysslor hemmavid. Jag har dessutom glömt solskyddsfaktorn i bilen.

Då händer det. En kraftig plog sveper plötsligt in mot vassen, in på halvmeterdjupt vatten. En tvär gir strax innan vassruggen intill mig och därefter en tung avslutande virvel. Pulsen går i taket. Fan, jag som redan gett upp. "Det kan vara gädda" tänker jag lite sådär svagt medans handen per automatik lösgör flugan från spöt. Löslina dras av rullen medans jag försiktigt puttar mig ut ett stycke från land. Kaffetermosen vickar till och lägger sig flat på akterdäck.

På fjärde eller femte kastet "i plogens riktning" suger det i. Tungt och segt. Gäddsegt. Snabbt är fisken uppe i ytan och rullar, som om den vill skingra mina tvivel. Det är en öring. Brun med stora fenor och elak käkkrok. Drillen blir som så ofta med vintertrötta besor - odramatisk men tung. En kort rusning kostar han på sig för att liksom visa vad han är kapabel till, sen glider han snällt in över håvkanten. Dryga 3 kg och bred som en oxe över nacken.

Även en utlekt krigare gör en fiskedag och efter att han simmat iväg mot djupare vatten bryter jag upp. Sätter locket på termosen och årorna i vattnet. 4 kilometers rodd till hemmahamn går som en dans, likt en tävlingsroddare på Themsen fräser jag fram medans tårna sakta tinar upp.

Alla besors favoritgodis - Pattegrisen.

Islossning

Laddad till tänderna styr jag bilen mot kusten. Isen håller på att släppa lite varstans. Vintern är äntligen över och det går ett lyckorus genom min vintertrötta kropp.

Under det gångna året har jag införskaffat ett nytt flytetyg, en Dave Scadden Outlaw Renegade (i det stora landet i väst vet man hur man namnsätter produkter....). Det blir nu premiär för den ramlösa, innerslangslösa och forsränningsklassade pontonbåten. Först skall den dock pumpas upp. Jesus, efter nära 20 minuter konstant pumpande är jag helt slut. Pumpa pontonbåt borde vara något för de stora gymmen.

Årorna monteras och spöt riggas medans adrenalinet stiger. Samma känsla varje år när det begås premiär - en härlig känsla och lika intensiv fortfarande trots att jag tappat räkningen på hur många gånger jag befunnit mig i samma situation.

Det är full sol när jag glider ut ur viken.

Ute på frivattnet kan jag konstatera att jag är helt ensam så långt jag kan se. Jag lossar årorna, lägger upp mina fenförsedda fötter på stödet i fören och börjar ro mot det första stället. Båten är nästan chockerande lättrodd och jag tillryggalägger samma sträcka, som med Fishcat 4:an tog en halvtimme, på dryga tio. Fenorna åker ner och jag glider sakta in över grundfladen. Det är svag frånlandsvind.

Omgående visar sig fisk i ytan. Ett par lugna head-tail vak får vattnet att gunga förföriskt. Action redan efter dryga 10 minuter i böljan den blå! Huvudet slår frivolter och det stigande adrenalinet går nu i taket. Med darrande händer matar jag ut lina och låter första kastet gå. Hugget faller direkt efter flugans nedslag.
Vem har sagt att detta fiske är svårt?
Upp i luften går en havsbåge, den sliter och rusar - är helt vild och jag jublar.
Klubban faller över en 2 kg:s båge i praktformat. Jag misstänker att det finns fler fiskar på flaket men frestelsen att fräsa iväg till nästa spot gör att jag beger mig. Fenorna upp, årorna ner.

Nästa ställe är en klassisk vårvik med leopardbotten. Här får jag kasta ett tag. Byter fluga med jämna mellanrum. Dricker kaffe ur termos och njuter i den gassande solen.
Timmarna går. Utanför ett litet rev anar jag ett par nafs. Fisk eller tångruska? Jag ändrar position och får ny vinkel. Kastar. Hugg!
En fin 45:a lyfts ombord - vårens första öring!

Jag lyckas därefter landa två bågar till, båda runt 1,5 kg och lika fina som den första. Även i år verkar kusten vara nerlusad av dessa snabbsimmare.

Efter vinterns eskapader vid binstädet är det ett antal nya mönster som testas med stor entusiasm och en som visar sig mycket lyckad är den nya varianten av B3-bonker.

En ny säsong är här och det ska bli intressant att se om senaste årens trend med vikande havsöringstammar håller i sig eller har kanske den stora kullen med småöring som bet frenetiskt i flugorna 2009-2010 klarat sig och vuxit sig stora? Hösten gav inga svar, kanske våren gör det.