Från Ö till rally!

Tillbaks på hemmaplan efter några omtumlande dagar på Gotland med isande nordanvind och extremt lågt vattenstånd. Hur det gick kan man läsa på Vicke.V:s fina blogg - http://silvertorpeder.blogspot.se/2013/04/paskoring-pa-gotland.html
Förälskad blev jag i den makalösa naturen, den friska tången och det klara vattnet - för att inte tala om de spännande sprickorna i pallkanterna!

Idag bar det dock återigen iväg på jakt efter öppet vatten i 08 skärgård. Jag finner en avlägsen vårvik öppen. Pumpar pontonbåt för första gången i år och känner en gryende förhoppning när jag ser att vattnet stigit ett par decimeter. Det ser riktigt fint ut - konstigt att ingen annan fiskare syns till?

Efter bara några minuter hör jag ett dovt plask, vänder båten, ser den utdöende vakringen, kastar, stripar - hugg!

Blank och fin 45:a.

Arg besa på + 60 cm slår en lov runt fören.

Blanking 56 cm.

Ännu en blänkare, denna runt "måttet".

Ja - det blev helt enkelt drömfiske, fem landade och två tappade samt några hetsiga stötar och puffar. Ny keps hade jag också...

Lite fakta från skärgården just nu: 3 grader vatten, -20 till -25 vattenstånd.
Typiskt "mars" fiske med långa dropp och generellt sett långsam intagning med "svepande" stripar, även lång tafs rekommenderas - själv kör jag med två spölängder dvs. runt 18-20 fot.

Flugorna som gjorde jobbet idag - på tork efter excellent värv (andra från höger firade även triumf på "ön")!

Kylslagen vårpremiär

Klar himmel och strålande sol men minusgrader i luften och snö ute i terrängen. Årets vintersäsong fortsätter att vara bister och de nordliga vindarna vill inte ge vika.

Det är svårt att sitta still som havsöringsfiskare när man går in i månaden mars och solen lyser igenom persiennerna om morgnarna. Man vill liksom "dra igång" grejorna och få göra de där första kasten, om inte annat för att lindra abstinesen.

Denna dag skyfflar jag in neoprenvadarbyxorna i bilen och sätter av över Värmdölandet i jakt på öppet vatten. De första vikarna jag passerar är isbelagda och jag ser pimpelfiskare sitta lite här och var utanför de fina abborrvassarna. De ser ut att trivas i den flödande marssolen.
Uppe på norra Värmdö ligger drivisen såpass tät att den är "gåbar" och i de trafikerade rännorna ser det inte bättre ut. Visst passerar Vaxholmsbåtarna regelbundet men drivisen sluter sig snabbt bakom deras akter.
Jag kör vidare. Nu mot södra sidan.

Ett sund ser lovande ut på håll, från vägen kan jag se att det är öppet åtminstone ute på frivattnet. Nere vid strandkanten kan jag konstatera att det ligger drivis dryga flugkastet ut. Platsen har jag naturligtvis fiskat förr, här tappade jag så sent som i våras en riktigt grov öring - faktiskt ett potentiellt personbästa.

Jag står länge och är lite ambivalent över om jag ens vågar ge mig ut på isen, kanten går i höjd med den ståndplats där jag krokade den grova öringen. Dryga två meter djupt var det där då. Själv är jag en och sjuttio.

Så småningom tacklar jag upp, drar på mig vadarna, stegar ut och inser direkt att vattenståndet är extremt lågt, isblocken vilar nämligen på fast mark och ute vid iskanten kan jag kliva ner med vatten upp till midjan.

Jag fiskar mig ett hundratal meter ner genom sundet med en euforisk känsla av att äntligen vara igång igen, en svårslagen känsla som driver mig genom vintern, ja i princip genom hela livet.
Man är som en knarkare - bara lite sundare och mer väderbiten.

Det blir en kort session utan fiskkänning men det gör absolut inget, med kyslagna tår och fingrar sitter jag en god stund senare och dricker kaffe, alltmedan ett inre lugn sprider sig genom min frusna fiskarsjäl.

Vinterleda

Vad gör man då vintern slagit sitt grepp om kustbandet, då havsöringsvikarna ligger stelfrusna och skären ute på fjärden omringas av drivis?
Och man dessutom inser att bloggen lider av svårartad stiltje sedan maj 2012?

Man sätter sig i flugbindarhörnan och skapar något storartat.

I den flugbindarhörna där jag under åtskilliga timmar genom åren snurrat ihop mina alster, utvecklat teorier kring kustflugfisket och närt mina drömmar om storöringen. Där dessutom nära nog hundra procent av min utrustning, för närvarande, ligger och dammar igen.

Här kommer inte vardagsstressen åt och här krymper världen ner till det mest väsentliga. Hörnan är min högst privata oas i tillvaron.

Tobis (Ammodytes tobiatus) är en av havsöringens viktigaste bytesdjur, i synnerhet om de finns i tillräckligt antal. Under senare delen av april börjar de röra sig alltmer kustnära efter en lång vinters dvala på djupare vatten och öringen jagar dem frenetiskt. Kusttobisen kan bli uppemot 20-25 cm men de flesta man stöter på är runt 10-15 cm. Färgskalan varierar men ryggen drar oftast mot olivgrönt, sidorna är pärlemorskimrande och buken vit. Den har långsmalt huvud och relativt små ögon med en avlång mun.

Det är lätt att imitera denna långsmala fisk, på krok och med moderna material men det är svårt att få imitationerna att uppträda på rätt sätt i vattnet. Att få dem att "simma". Under de senaste åren har s.k."Flatwing"- flugor blivit alltmer populära och fördelen med dem är den rörliga vingen som utgör tobisens profil/kropp.

För att göra en lång historia kort, slog jag mig alltså ned vid städet och mejslade fram en egen variant av Flatwing. Vingen/kroppen är uppbyggd av Whiting saddle-hackel, fyra vita, två olivgröna och en överliggande, ljusbrun. Däremellan har jag i respektive lager, bundit in 4-6 strån flashmaterial. Flugan är bunden på tub för att få kroken placerad så långt bak på flugan som möjligt (för att undvika att öringen bara nafsar) och framdelen är designad på ett sådant sätt att jag vid behov kan addera en så kallad "Magic head" för ökad rörelse.
Jag har således försökt eliminera de svagheter jag upplever att original-flugan har.

Naturligtvis sitter jag samtidigt och drömmer om att flugan skall ge mig brutala hugg från stålblanka öringar under en gassande vårsol och själva drömmandet, hur naivt det än ter sig, är minst lika viktigt som själva flugan i sig. Den får mig att uthärda drivis, snökanoner och mörka vintermånader.