Plåster på såret

Andra dagens påskfiske är något jag helst glömmer så fort som möjligt. Jag var tidigt ute, pontonbåten sjösattes i en skärgård som slumrade stilla. Platsen är lättillgänglig och känd bland de initierade, därav min tidiga räd. Jag rodde försiktigt in över den klassiska leopardviken med stor förväntan.

Några kast in över den tångbeväxta djupbranten för att liksom värma upp sen glider jag tyst in mot grundare vatten, måttar mitt kast mot den sten som jag ser ligger strax under ytan djupt inne i viken.
PANG! Hugget är överväldigande. Det går extremt tunga stötar genom spöt. Den trycker igenom ryggraden på lång lina. Trycket lättar plötsligt och upp som en delfin kommer en av de största öringar jag haft på kroken. Direkt vid nedslag kommer nästa hopp, ännu högre - jag tror inte mina ögon. Hjärnan är inte riktigt med men handen börjar ändå instinktivt sätta press, jag vevar in någon meter. Ett par tunga knyckar vid botten följer, jag samlar mig så smått och får för mig att öringen är gott krokad. Att den är min.
Då kommer nästa hopp, det tredje och ... sista.
Den går loss.
Precis när jag kommit in i matchen förlorar jag den. Jag fiskar vidare den dagen i någon slags dimma. Hade jag varit ny i gamet hade jag kanske legat kvar i viken och kastat resten av dagen. Jag inser naturligtvis att rekordet får vänta ännu en tid. Tungt. Obarmhärtigt tungt.

Tredje dagen repar jag nytt mod och besöker ny plats. Omgående får jag se ytaktivitet. Det surplas och virvlas.
Tre gånger har jag nyp och puffar på den "rosa grisen". Flugbyte. På med en "Grizzly Spigg Rubber Legs Polar" (pust!).

Kastet går. Nya nafs. Jag strippar in snabbare och när jag ser flugan utanför babords ponton, ser jag också fisken. En liten öring, kanske 40 cm, kanske ännu mindre. Den verkar inte skrämmas av mig utan vänder tillbaks med lugna vickningar på den torpedformade kroppen. Jag anar ett stim där ute.
Nu är goda råd dyra. Fortsätta med flugan eller byta? Jag byter. På med transparant grizzly spigg! Mer diskret och naturtrogen än sin föregångare.

Nu suger det i bestämt men svaret från kämpen därute vittnar om något större än 40 cm.
Fina smårusningar vidtar och jag njuter stort. Så småningom dockar silvertorpeden med den röda pontonbåten.

Med ett förnöjt leende på läpparna kan jag konstatera att öringen är vild. Runt 1,5 kg och dunderblank. Den får givetvis gå tillbaks till sitt stim.
Mitt hjärta lättar lite, ångesten över storöringen är borta. Jag har fått ett plåster på såret.