Kylslagen vårpremiär

Klar himmel och strålande sol men minusgrader i luften och snö ute i terrängen. Årets vintersäsong fortsätter att vara bister och de nordliga vindarna vill inte ge vika.

Det är svårt att sitta still som havsöringsfiskare när man går in i månaden mars och solen lyser igenom persiennerna om morgnarna. Man vill liksom "dra igång" grejorna och få göra de där första kasten, om inte annat för att lindra abstinesen.

Denna dag skyfflar jag in neoprenvadarbyxorna i bilen och sätter av över Värmdölandet i jakt på öppet vatten. De första vikarna jag passerar är isbelagda och jag ser pimpelfiskare sitta lite här och var utanför de fina abborrvassarna. De ser ut att trivas i den flödande marssolen.
Uppe på norra Värmdö ligger drivisen såpass tät att den är "gåbar" och i de trafikerade rännorna ser det inte bättre ut. Visst passerar Vaxholmsbåtarna regelbundet men drivisen sluter sig snabbt bakom deras akter.
Jag kör vidare. Nu mot södra sidan.

Ett sund ser lovande ut på håll, från vägen kan jag se att det är öppet åtminstone ute på frivattnet. Nere vid strandkanten kan jag konstatera att det ligger drivis dryga flugkastet ut. Platsen har jag naturligtvis fiskat förr, här tappade jag så sent som i våras en riktigt grov öring - faktiskt ett potentiellt personbästa.

Jag står länge och är lite ambivalent över om jag ens vågar ge mig ut på isen, kanten går i höjd med den ståndplats där jag krokade den grova öringen. Dryga två meter djupt var det där då. Själv är jag en och sjuttio.

Så småningom tacklar jag upp, drar på mig vadarna, stegar ut och inser direkt att vattenståndet är extremt lågt, isblocken vilar nämligen på fast mark och ute vid iskanten kan jag kliva ner med vatten upp till midjan.

Jag fiskar mig ett hundratal meter ner genom sundet med en euforisk känsla av att äntligen vara igång igen, en svårslagen känsla som driver mig genom vintern, ja i princip genom hela livet.
Man är som en knarkare - bara lite sundare och mer väderbiten.

Det blir en kort session utan fiskkänning men det gör absolut inget, med kyslagna tår och fingrar sitter jag en god stund senare och dricker kaffe, alltmedan ett inre lugn sprider sig genom min frusna fiskarsjäl.

Vinterleda

Vad gör man då vintern slagit sitt grepp om kustbandet, då havsöringsvikarna ligger stelfrusna och skären ute på fjärden omringas av drivis?
Och man dessutom inser att bloggen lider av svårartad stiltje sedan maj 2012?

Man sätter sig i flugbindarhörnan och skapar något storartat.

I den flugbindarhörna där jag under åtskilliga timmar genom åren snurrat ihop mina alster, utvecklat teorier kring kustflugfisket och närt mina drömmar om storöringen. Där dessutom nära nog hundra procent av min utrustning, för närvarande, ligger och dammar igen.

Här kommer inte vardagsstressen åt och här krymper världen ner till det mest väsentliga. Hörnan är min högst privata oas i tillvaron.

Tobis (Ammodytes tobiatus) är en av havsöringens viktigaste bytesdjur, i synnerhet om de finns i tillräckligt antal. Under senare delen av april börjar de röra sig alltmer kustnära efter en lång vinters dvala på djupare vatten och öringen jagar dem frenetiskt. Kusttobisen kan bli uppemot 20-25 cm men de flesta man stöter på är runt 10-15 cm. Färgskalan varierar men ryggen drar oftast mot olivgrönt, sidorna är pärlemorskimrande och buken vit. Den har långsmalt huvud och relativt små ögon med en avlång mun.

Det är lätt att imitera denna långsmala fisk, på krok och med moderna material men det är svårt att få imitationerna att uppträda på rätt sätt i vattnet. Att få dem att "simma". Under de senaste åren har s.k."Flatwing"- flugor blivit alltmer populära och fördelen med dem är den rörliga vingen som utgör tobisens profil/kropp.

För att göra en lång historia kort, slog jag mig alltså ned vid städet och mejslade fram en egen variant av Flatwing. Vingen/kroppen är uppbyggd av Whiting saddle-hackel, fyra vita, två olivgröna och en överliggande, ljusbrun. Däremellan har jag i respektive lager, bundit in 4-6 strån flashmaterial. Flugan är bunden på tub för att få kroken placerad så långt bak på flugan som möjligt (för att undvika att öringen bara nafsar) och framdelen är designad på ett sådant sätt att jag vid behov kan addera en så kallad "Magic head" för ökad rörelse.
Jag har således försökt eliminera de svagheter jag upplever att original-flugan har.

Naturligtvis sitter jag samtidigt och drömmer om att flugan skall ge mig brutala hugg från stålblanka öringar under en gassande vårsol och själva drömmandet, hur naivt det än ter sig, är minst lika viktigt som själva flugan i sig. Den får mig att uthärda drivis, snökanoner och mörka vintermånader.

Vårflugor del 2 - Betesfisk

Senaste turerna har stavats B.O.M. Våren har exploderat och vattentemperaturerna har skjutit iväg. Runt sju grader har jag mätt upp på utsidor medan de inre delarna i vårvikarna legat kring 10 grader.
En ny fas av havsöringssäsongen har inletts, den svåra men "blanka" delen då man har chans på riktigt grov havsöring.

Den större öringen jagar nu för fullt bland strömmingsstimmen. Man kan grovt säga att de öringarna antingen är aktiva eller inaktiva/vilande. Det vanligaste knepet för att fånga någon av dem är att försöka på de inaktiva/vilande, antingen genom att ta dem innan jakten startar vid gryningen eller fiska på dem då de kommer in på grunt vatten om kvällen. Båda dessa strategier går att utföra med traditionella metoder, dvs. "vanligt" öringfiske.
De aktiva däremot är en annan femma. Den enda metoden jag känner till som fungerar på aktivt jagande strömmingsätare, är mete med levande strömming. Även trolling lär fungera hyffsat. Hur översätter man det till flugfiske? Parametrarna är många, dels att lokalisera öringen rent geografiskt - var simmar strömmingsstimmen och på vilket djup? Dels att presentera någon form av bete som bör ha tillverkats i ett flugbindningsstäd med bindtråd som minsta krav (att häkta på en levande strömming på en trekrok fäst på flugtafsen är nog inte "flugfiske").

Låt oss således börja vid flugbindningsstädet.

15 cm betesfisk.

Besa

Våren lunkar fram långsamt. På många sätt är det fortfarande lite vinterfiske över aktiviteterna vid kusten. Fisket sker med vass som horisont, täta kast in på knädjupt vatten med vinterfluga är fortfarande det som fungerar bäst.
Och då får man ju räkna med att "mindre blanka" individer kliver på.

Senaste turen begicks i en typisk vårvik med 4 gradigt vatten. Det skulle anordnas fisketävling i området så jag var tidigt ute för att förekomma eventuella tävlingsdeltagare. En lysande strategi från min sida, om jag får säga det själv, då jag hann med att landa två öringar innan första båten gled in och började drifta bara ett tiotal meter bakom min rygg. Tävling eller inte, tråkigt att vissa sportfiskare inte har bättre fiskeetik än så. Någon fisk fick de iallafall inte.

Dagen gav en ärkebesa och en påblänkare och fisket avslutades redan vid lunch lagom till tredje tävlingsbåten äntrade fiskeplatsen.

Vårflugor

Regntunga skyar. En sydvind som tog slut. En värkande rygg.
Skälen är många för att stanna på landbacken och så får det bli.
En dag vid flugbindarbordet ger ny motivation och inte minst nya fräscha flugor.

En handfull mönster som fungerar bra för andra halvan av våren, den förmodade varma delen av säsongen, skall knåpas ihop. Diskreta, strömlinjeformade och "snabba" flugor, flugor som kan fiskas in med hög hastighet, står på schemat.

Transparant grizzly spigg (HaLster)

Räka med gummiben (HaLster)

Hindsholm spigg (Thomas Hansen)

Sydliga vindar och blanka öringar

Hela våren har vinden kommit från väst och ibland med nordliga varianter på temat. Egentligen har det mesta med vädret ändå varit gynnsamt.
Bra temperaturer både i luften och vattnet och med kalla nätter som ger förhoppningar om en lång säsong.
Det enda som saknats är öringvinden nummer ett. Sydvinden.
Äntligen kom den så, rejäl och med lite regn i följe.

Jag dundrar fram mot en speciell vik jag velat fiska länge men som bara måste ha sydlig vind för att fungera. Det friskar i när jag sjösätter och jag behöver inte ens använda årorna för att runda första udden. Kastet sträcker, flugan surfar en stund på vågorna, hugget faller genast. Av någon märklig anledning hugger mina öringar denna vår på något av de fem första kasten. Kul.
Öringen är vild, runt 55 cm och dunderblank. Grizzly Spigg Polar fortsätter att charma silvret.

En rejäl drift genom viken är vad jag orkar med i den alltmer tilltagande vinden. Vid sista sandreveln rister spötoppen till av några hetsiga nafs. Jag byter till en mindre fluga men utan resultat. Kanske jag rispade den? Jag fäller ner årorna och beger mig in i lä. Magen kurrar och frusna fingrar behöver en kopp hett kaffe att hålla om.
Jag tar en lång lunch under en tät gran som ger skydd mot duggregnet. Till skillnad mot de senaste dagarna, då en hel del påsklediga öringfantaster piskade vårvikarna, ligger nu skärgården åter öde.
Pontonbåten ligger och guppar väl maskerad inne i vassen. Jag ligger på rygg.

En sista kopp och en snickers får mig att studsa upp med förnyade krafter. Tid att kolla om den hetsiga vill vara med och leka igen.
Drift nummer två går något lättare, vinden har avtagit en smula. Dock har samtidigt regnet ökat.
Jag inser att det inte blir någon mer drift denna dag. Inte om telefon, kamera och snusdosa skall överleva.
Kasten går allt närmare sandreveln. Nu är det Pattegrisen som får jobba sig igenom vågtopparna.
Vid ett längre dropp drar plötsligt linan iväg i sidled. Jag behöver knappt lyfta spöt då öringen sticker iväg i en blixtsnabb rusning. Den börjar hoppa på lång lina. Rusar igen. Är extremt pigg. Jag börjar misstänka steelhead av intensiteten i fighten men snart ser jag att det visst är en öring. Blank och något mindre än den första. Den ger mig vårens bästa drill, faktiskt en av de bättre någonsin.
När jag håvar kan jag konstatera att även denna är vild. Det är anmärkningsvärt men kanske logiskt? De vilda går i sina grupper, de odlade i sina? Hursomhelst är det en superfisk och den drar iväg som en oljad blixt när jag släpper stjärtspolen.

Dagen bjöd på både silver och sydliga vindar.
Vad mer kan man begära?

Plåster på såret

Andra dagens påskfiske är något jag helst glömmer så fort som möjligt. Jag var tidigt ute, pontonbåten sjösattes i en skärgård som slumrade stilla. Platsen är lättillgänglig och känd bland de initierade, därav min tidiga räd. Jag rodde försiktigt in över den klassiska leopardviken med stor förväntan.

Några kast in över den tångbeväxta djupbranten för att liksom värma upp sen glider jag tyst in mot grundare vatten, måttar mitt kast mot den sten som jag ser ligger strax under ytan djupt inne i viken.
PANG! Hugget är överväldigande. Det går extremt tunga stötar genom spöt. Den trycker igenom ryggraden på lång lina. Trycket lättar plötsligt och upp som en delfin kommer en av de största öringar jag haft på kroken. Direkt vid nedslag kommer nästa hopp, ännu högre - jag tror inte mina ögon. Hjärnan är inte riktigt med men handen börjar ändå instinktivt sätta press, jag vevar in någon meter. Ett par tunga knyckar vid botten följer, jag samlar mig så smått och får för mig att öringen är gott krokad. Att den är min.
Då kommer nästa hopp, det tredje och ... sista.
Den går loss.
Precis när jag kommit in i matchen förlorar jag den. Jag fiskar vidare den dagen i någon slags dimma. Hade jag varit ny i gamet hade jag kanske legat kvar i viken och kastat resten av dagen. Jag inser naturligtvis att rekordet får vänta ännu en tid. Tungt. Obarmhärtigt tungt.

Tredje dagen repar jag nytt mod och besöker ny plats. Omgående får jag se ytaktivitet. Det surplas och virvlas.
Tre gånger har jag nyp och puffar på den "rosa grisen". Flugbyte. På med en "Grizzly Spigg Rubber Legs Polar" (pust!).

Kastet går. Nya nafs. Jag strippar in snabbare och när jag ser flugan utanför babords ponton, ser jag också fisken. En liten öring, kanske 40 cm, kanske ännu mindre. Den verkar inte skrämmas av mig utan vänder tillbaks med lugna vickningar på den torpedformade kroppen. Jag anar ett stim där ute.
Nu är goda råd dyra. Fortsätta med flugan eller byta? Jag byter. På med transparant grizzly spigg! Mer diskret och naturtrogen än sin föregångare.

Nu suger det i bestämt men svaret från kämpen därute vittnar om något större än 40 cm.
Fina smårusningar vidtar och jag njuter stort. Så småningom dockar silvertorpeden med den röda pontonbåten.

Med ett förnöjt leende på läpparna kan jag konstatera att öringen är vild. Runt 1,5 kg och dunderblank. Den får givetvis gå tillbaks till sitt stim.
Mitt hjärta lättar lite, ångesten över storöringen är borta. Jag har fått ett plåster på såret.