onsdag 13 mars 2013

Kylslagen vårpremiär

Klar himmel och strålande sol men minusgrader i luften och snö ute i terrängen. Årets vintersäsong fortsätter att vara bister och de nordliga vindarna vill inte ge vika.

Det är svårt att sitta still som havsöringsfiskare när man går in i månaden mars och solen lyser igenom persiennerna om morgnarna. Man vill liksom "dra igång" grejorna och få göra de där första kasten, om inte annat för att lindra abstinesen.

Denna dag skyfflar jag in neoprenvadarbyxorna i bilen och sätter av över Värmdölandet i jakt på öppet vatten. De första vikarna jag passerar är isbelagda och jag ser pimpelfiskare sitta lite här och var utanför de fina abborrvassarna. De ser ut att trivas i den flödande marssolen.
Uppe på norra Värmdö ligger drivisen såpass tät att den är "gåbar" och i de trafikerade rännorna ser det inte bättre ut. Visst passerar Vaxholmsbåtarna regelbundet men drivisen sluter sig snabbt bakom deras akter.
Jag kör vidare. Nu mot södra sidan.

Ett sund ser lovande ut på håll, från vägen kan jag se att det är öppet åtminstone ute på frivattnet. Nere vid strandkanten kan jag konstatera att det ligger drivis dryga flugkastet ut. Platsen har jag naturligtvis fiskat förr, här tappade jag så sent som i våras en riktigt grov öring - faktiskt ett potentiellt personbästa.

Jag står länge och är lite ambivalent över om jag ens vågar ge mig ut på isen, kanten går i höjd med den ståndplats där jag krokade den grova öringen. Dryga två meter djupt var det där då. Själv är jag en och sjuttio.


Så småningom tacklar jag upp, drar på mig vadarna, stegar ut och inser direkt att vattenståndet är extremt lågt, isblocken vilar nämligen på fast mark och ute vid iskanten kan jag kliva ner med vatten upp till midjan.

Jag fiskar mig ett hundratal meter ner genom sundet med en euforisk känsla av att äntligen vara igång igen, en svårslagen känsla som driver mig genom vintern, ja i princip genom hela livet.
Man är som en knarkare - bara lite sundare och mer väderbiten.

Det blir en kort session utan fiskkänning men det gör absolut inget, med kyslagna tår och fingrar sitter jag en god stund senare och dricker kaffe, alltmedan ett inre lugn sprider sig genom min frusna fiskarsjäl.